När jag fick smset utav karen stog det : "du vet Randa? Hon blev påkörd av en motorcykel, hon dog."

När jag fick det smset så stannade hela min värld.

Jag trodde att hon skojade, så jag ringde upp henne och hon sa att hon var allvarlig, att hon inte skulle skoja om sånt. Jag brasst ut i tårar och fattade ingenting.

Mamma och syster kom och tröstade mig i soffan, de höll om mig men jag fattade inte varför de tröstade mig, jag fattade inte vad som hade hänt.

Jag höll på att svimma och förrns då fattade jag, Randa var död.

Jag förstog inte nånting, hur kan en person ba försvinna sådär? " hon är inte borta, hon finns i ditt hjärta." visst gör hon det men hon är ändå borta.

Borta i skolan. Får inte känna hennes kramar, höra hennes andetag, då är man nog ändå borta ellerhur?

Det var det jag inte fattade, när skolan började igen efter sommarlovet kändes allt som vanligt, jag tänkte bara att Randa var sjuk och hemma från skolan och att jag skulle få ge henne den största kramen någonsin när hon kom tillbaka, men det gjorde hon inte.

Jag skickade tusen sms, ringde miljoner ggr men jag var så jävla psykist störd i huvudet att jag inte fattade att min Randa var borta.

Man blev alltid glad över att få se randa, det blev som om alla bekymmer i hela världen försvann. För hon lyste upp allt med hennes söta lilla leende.

Man märkte på folk hur som betedde sig, alla var nedstämmda och ledsna och helt förstörda.

Ja det är klart, världens finaste ängel hade försvunnit.

Jag bröt ihop varje gång jag hörde hennes namn. Varje gång jag hör ett ljud från en moped/motorcyckel stannar mitt hjärta och den dagen jag fick reda på att randa hade dött spelas upp i min hjärna.

jag ljuger inte , det är fruktansvärt. Asså tänk er hur många motorcycklar/mopeder det finns? Och varenda liten gång, spelas den dagen upp i min hjärna, om och om igen.

Det är hemskt.

Randa blev påkörd av en motorcyckel/moped i 100km/timmen och hon flög flera meter, när ambulansen kom var hon redan borta.Död.

Och folk frågar hur jag kan vara så glad och må så bra fast än det inte alls var längesen hon dog.

Mitt svar: OH HELL TO THE FUCKING NO. Jag är inte alltid glad? Jag bryter ihop, jag gråter, jag saknar.

Ohja, väldigt ofta, men det är viktigt att kunna le ändå! Jag ler för randa, för att hon var den hon va och alla älskade henne, för hon va Randa.

Man måste kunna vara glad ändå, annars äter sorgen upp en och det slutar inte lyckligt.

Det har vart så sjukt himla jobbigt att kunna le och vara glad men om man tänker efter så vill nog inte Randa heller att vi alltid är ledsna. Hon blir nog glad över att vi kan vara glada ändå!

Jag blev arg också, hur kunde randa lämna mig? Tänkte jag väldigt ofta, och tänker så än idag fast än jag vet att det inte va randas fel.

Jag försökte att le, men dom första veckorna var dom vidrigaste veckorna i hela mitt liv. Usch fyfan.

Men idag har jag randa med mig hela tiden, och hon är med mig.

Jag älskar henne så sjuuuuukt mycket och alla våra minnen stannar kvar.

Hon är en sån fin människa.

~Randa Ibrahim, jag saknar dig hjärtat~