När jag var liten så var jag den gladaste och spralligaste lilla tjejen på jorden! Jag sprang runt och sjöng och dansade och spelade teater för allt o alla, den tjejen var jag ända in i femman, i sexan slutade min kusin i min klass och jag började umgås med fel personer som drog mig in i bråk och tjaffs och skitsnack, nånting jag ALDRIG skulle göra, hade jag haft ett bättre självförtroende hade jag inte låtit dom personerna ändra på Stephanie.

Jag mådde inte bra i sexan, jag sjönk så himla lågt och betedde mig som en bitch rent ut sakt, en tjej som jag hatar. Jag vet att det låter helt weird men så var det.

Det tjejerna gjorde mot mig var falskt , de sa att jag var deras vän och blablabla MEN dem använde mig för att bråka med andra tjejer, fyfan vad besviken , ledsen och arg jag blev, inte på dom , på mig. Hur jag kunde lita på dom? Heeeelt sjukt när jag tänker tillbaka på hur jag var, hur den söta,snälla,spralliga,glada Stephanie betedde sig mot andra? Usch säger jag bara.

Nu när jag ser tjejerna idag så hälsar dom glatt på mig, jag hälsar tillbaka men innerst inne vill jag bara flyga på dom, skrika alla möjliga ord på dom men det gör jag inte. Jag slösar inte min tid på dom.

Den tiden är över och jag är inte den tjejen längre, jag har aldrig riktigt "vart" den tjejen heller, jag bara betedde mig som en sån tjej för jag trodde att jag var en sån tjej. Nej sån är jag inte. Har aldrig vart. Och kommer aldrig vara.

Nu är jag stephanie igen, är stolt över mig själv att jag kan gå tjejerna med ett leende på läpparna och veta att det är inte jag som är falsk.